På självaste påskafton fick jag för mig att köra ut och kolla läget eftersom det var kanonväder.
– Men ska du verkligen ut och köra ensam igen, undrade Lena.
– Ja, men jag ringer och det händer något, svarade jag.
Sen drog jag iväg för att kolla några vägar inför sommarens tisdagskörningar.
Jag följde en liten stig som tog slut så jag vände. Sen stannade jag för att kolla ett gammat fallfärdigt förråd.
Jag fortsatte.
Härligt väder och härliga vägar.
Bitvis var det lite spårigt efter vintern.
Apropå osynliga bommar som folk kör på, hur lätt tror ni det är att se stenarna i den mörka skuggan? Det blir ännu värre när det är mörkt ute och det finns ingen varning, utan bara SMACK rätt på! Undrar om markägaren njuter av sin dödsfälla?
På några ställen var det fortfarande is.
Jag stannade för att kolla läget vid Hålldammen.
Sen körde jag upp för att kolla utsikten vid vindkraftverken på Vettåsen.
Det här såg ut att vara en intressant stig, men stigen blev för smal efter en stund så jag vände.
Den här bilden tog jag 7 minuter innan olyckan som kunde ha kostat mig livet, men jag hade säkert änglavakt.
Efter att jag hade kört en bit på Bakfallsvägen tänkte jag köra till Styttingarna via en liten väg som inte ens finns på kartan.
Exakt vad som hände vet jag inte för jag fick en blödning i huvudet, så jag minns ingenting av olyckan och ungefär 5 dagar därefter. Dessutom bröt jag skenbenet och hojen hade landat uppochner, så jag är till 99,99% säker på att det var en viltolycka.
Angående änglavakten – vem är ute och kör bil på en påskaftons eftermiddag? Då är väl alla hemma och dricker snaps mm? Det var i alla fall ett par som hittade mig efter 2,5 timmar. (GPS-logg)
Jag ringde dem efter nån månad när jag blev skapligt skärpt i skallen igen, för att fråga hur det gick till.
De berättade att de hade kommit körande med bilen och han som körde ville svänga höger mot Åshammar, men då sa passageraren att de skulle åka den lilla vägen som inte ens finns på kartan. De blev nästan osams i korsningen och tillslut drog gubben iväg med en rivstart. Efter en stund sa han:
– Ja men du ser väl, vad ska vi köra här för när det ligger en motorcykel mitt i vägen?
– Men vi kan väl resa upp motorcykeln i alla fall, sa passageraren.
– Det är inte min motorcykel så jag bryr mig inte, sa gubben som körde bilen och fortsatte.
De blev nästan osams igen och gubben tvärnitade så gruset stänkte. Sen gick de tillbaka för att resa upp motorcykeln och då såg de mig på sidan om vägen. Jag hade legat där i 2,5 timmar och det var bara +3 grader ute, så jag hade varit blåfrusen om händer och fötter. Om inte de hade kört förbi och hittat mig hade det garanterat varit slut, för jag hade inte överlevt natten. Så visst måste det ha varit änglavakt?
Bilden nedan är från den 6 maj 2012, alltså vid återbesöket på olycksplatsen en månad senare.
Efter olyckan blev jag naturligtvis sjukskriven, men efter 3 månader blev jag kallad till Försäkringskassan på ett möte.
– Du vet väl att det är max 6 månaders sjukskrivning, sen begär vi att du hittar ett annat arbete, sa handläggaren.
– Så du menar att ni skulle kunna kräva att jag jobbar som sängprovare åt IKEA om jag hade brutit nacken och legat här totalförlamad?
– Ja, i princip, svarade handläggaren.
Då berättade jag att jag hade tagit mig ner på gymmet direkt efter att jag blev av med gipset, bara för att få igång benet.
– Det finns undantag och vi kan bevilja upp till ett års sjukskrivning, svarade handläggaren.
Så totalt var jag 100% sjukskriven i 6 månader, 75% i 3 månader och 25% i 3 månader. Jag minns att det kändes väldigt osäkert att klättra högt upp med försvagat högerben, för att installera antenner och paraboler redan under hösten 2012.
