Tryck här för att komma till indexsidan över grEIGHT 2018.
Fredag, den sjätte och sista resdagen.
En solig och härlig morgon med frukost ute kan väl inte vara fel.
Efter att vi hade städat ur stugorna så lämnade vi Malungs camping och körde till OKQ8 där vi tankade hojarna.
Tråkigt nog så blev det ett abrupt slut på resan, för bara 9 kilometer efter tankningen hände det något som jag tyvärr inte minns, eftersom jag tappade medvetandet någon eller några minuter. Men de första nätterna efter olyckan hade jag återkommande mardrömmar om att jag blev knuffad hårt åt vänster. Jag är nästan säker på att det var en viltolycka, för vad annars? Att ändra kursen så kraftigt utan yttre påverkan verkar också osannolikt.
(bilden nedan tog jag vid ett återbesök på olycksplatsen 3 dagar senare och det röda strecket har jag ritat efter vad GPS-loggen visar)
Vad hände egentligen? Kan man aldrig få reda på det? Hypnos?
Vid besöket på haveriplatsen kunde jag även konstatera att det är svaga kurvor med ganska bra väglag. Kurvorna gör att det inte är läge att sitta och fippla med GPS’en så jag bör ju ha varit uppmärksam i alla fall. Klockan var bara 08:57 då olyckan hände så det var inte för varmt och jag var nog inte särskilt trött heller.
Något som är märkligt är att jag har börjat sakta in 123 meter före kraschpunkten. Det ser faktiskt ut som att jag har saktat in för någonting och jag tippar på att jag körde ca. 50 km/tim då själva olyckan hände.
GPS’en har i alla fall loggat en punkt per sekund och hastigheten de senaste sekunderna var:
08:56:53 – 70 km/tim
08:56:54 – 68 km/tim
08:56:55 – 68 km/tim
08:56:56 – 67 km/tim
08:56:57 – 64 km/tim
08:56:58 – 61 km/tim
08:56:59 – 59 km/tim
08:57:00 – 51 km/tim
08:57:01 – 33 km/tim
Jag slog nog i huvudet hårt och fick väldigt ont i nacken, så de ringde efter en ambulans. Elin höll mig sällskap medan vi väntade …
De skickade en helikopter först, men den skulle inte kunna landa eftersom det dammade för mycket. Men tillslut kom i alla fall ambulansen.
De spände fast mig ordentligt på båren. Men det blev ändå en pina varje gång de bromsade in eftersom kroppens tyngd pressade på nacken. Jag frågade sköterskan om hon inte kunde binda fast fötterna, men det gick inte.
Efter en stund kom bärgaren som körde motorcykeln till Lundgrens motor i Avesta.
Efter att hojen och jag hade transporterats bort fortsatte de andra turen med Patrik & Elin som turledare och sweeper eller vise versa. Men vad jag hörde senare av Patrik blev det hela ganska avslaget, för alla tappade mer eller mindre sugen eller lusten att köra, så tyvärr blev det ett tråkigt avslut på resan 🙁 Fast egentligen var själva avslutet på Sandbäcks restaurang i Malung. Fredagens körning var ju bara en bonus och om man ser det så blev det ju lyckat.
En eloge till Lundgrens motor i Avesta som reparerade motorcykeln på bara en månad.
Det är nog även tur att jag hade en Arai Tour-X på huvudet. Jag hoppas att ni också kostar på er riktigt bra hjälmar.
Jag måste nog säga att jag hade tur i oturen ändå.
De brukar säga att de som kör motorcykel inte lever så länge eftersom det är stor risk att förolyckas, men i det här fallet är det nog tvärtom.
Efter olyckan hamnade jag akut på Mora lasarett, där de gjorde en datortomografi, som de brukar göra med alla skadade motorcyklister. Då såg de en svullnad på nackkotpelaren vilket inte var så konstigt, eftersom jag hade ont i nacken. Men de upptäckte även en svullnad på tjocktarmen som efter vidare undersökning i Gävle sjukhus visade sig vara en tumör, som de opererade bort den 3 september.
Om den är god- eller elakartad får jag veta när den mikroskopiska analysen av den bortopererade tarmbiten är klar. Men hur som helst så är turen i oturen att det i tarmen upptäcktes flera år tidigare än normalt.
En månad efter operationen fick jag veta att det inte fanns någon cancer i tjocktarmen 🙂