Tisdagen den 13 mars var det dags för årets premiärtur utan dubbdäck.
Isen var fortfarande tjock vid Hedåsbadet.
Det dröjer nog innan badjävlarna dyker upp.
Strandbaden i Årsunda var lika öde.
Fläckvis halka på gavelstigen. Extra spännande utan dubbdäck!
Jag hittade ett nytt fikaställe.
Även Sotaskärsvägen hade blanka partier.
Skitigt blev det.
söndag 1 april var det dags för sommardäck på min 690, men Michelin är nog inget att ha. Såg slitet ut efter dagens lilla runda!!
Fina vägar…. som vanligt.
I skuggiga partier fanns det fortfarande lite is och snö kvar.
Strax väster om Järbo finns det fina stigar.
Detta är lurigt för den som inte vet. Skylten gäller en annan bom strax efter kurvan längst bort i bild. Det gäller att inte ladda där!
Kobron utanför Jäderfors.
Utsikten från Kobron.
Hit men inte längre…… vad trött jag blev….. bara att åka hem och tjura.
Påskafton den 7 april sa jag till Lena att jag skulle köra en liten runda för att kolla om all is hade försvunnit.
– Jag hinner innan vi ska äta påskmiddag, sa jag.
– Men ska du verkligen köra helt själv, undrade Lena.
– Jag ringer om det är nåt, sa jag och pekade på bröstfickan där telefonen låg.
Jag började med att kolla grusvägarna norr om Stigen.
Lite spårigt var det ibland.
Kan det verkligen vara lagligt att lägga stora stenblock på vägen, direkt efter en skymd kurva?
Fläckvis halka förekom också.
Inga badjävlar vid Hålldammen.
Jag körde upp till vindkraftparken på Vettåsen norr om Järbo.
En fin stig…. som mynnar ut i en bekant väg, där jag obegripligt kraschar med hojen!
Jag körde från vänster till höger på den ödsliga vägen där en bit av vägen inte ens fanns på kartan.
Att den här dagen inte blev den sista i mitt liv måste bero på änglavakt.
Till att börja med – vem är ute och kör bil på en påskaftons eftermiddag? Då är väl alla hemma och firar påsk?
I alla fall kraschade med jag med motorcykeln, bröt skenbenet och fick en blödning i huvudet så jag minns ingenting av olyckan samt 5 dagar därefter. Det var i alla fall ett par som hittade mig efter 2,5 timmar. (GPS-logg)
Jag ringde dem efter nån månad när jag blev skapligt skärpt i skallen igen, för att fråga hur det gick till när de hittade mig. De berättade att de hade kommit med bilen på Titjärnsvägen och han som körde ville svänga höger mot Åshammar, men då sa passageraren att de skulle åka den lilla vägen som inte ens finns på kartan. De blev nästan osams i korsningen och tillslut drog gubben iväg med en rivstart … Efter en stund sa han …
– Ja men du ser, vad ska vi köra här för när det ligger en motorcykel mitt i vägen?
– Tur att jag tog mig förbi, sa gubben och fortsatte köra.
– Men vi kan väl resa upp motorcykeln i alla fall, sa passageraren.
De blev nästan osams igen och gubben tvärnitade så gruset stänkte. Sen gick de tillbaka för att resa upp motorcykeln och då såg de mig i diket.
I 2,5 timmar hade jag alltså legat där och det var bara +3 grader ute, så jag hade varit blåfrusen om händer och fötter. Om de inte hade kört förbi med bilen och hittat mig hade det garanterat varit slut, för jag hade säkert inte överlevt natten.
Ringa kunde jag inte, men tydligen hade jag pekat var jag bodde, så de skjutsade hem mig. Men när Lena kom ut för att hämta mig från bilen såg hon att jag var ganska borta i skallen, så hon ringde efter en ambulans.
När ambulansen kom ville de klippa av biltaket eftersom jag hade ont i nacken, men envis som jag är kröp jag ur bilen.
Men visst måste det ha varit änglavakt att det kommer ett par och kör bil på påskaftons eftermiddag, på en ödslig väg som inte ens finns på kartan? (Att det är många streck på olycksplatsen beror på att GPS’en har ritat i 2,5 timmar)
Tisdagskörning den 10 april.
Klen uppslutning ikväll, vart tre hojar bara. Fikapaus vid Vallkalampi //Jimmy
Den 6 maj, en månad efter kraschen den 7 april, besökte Janne, Lena och jag olycksplatsen.
Jag minns fortfarande inte ett skit av vad som hände, så därför är det helt obegripligt …. men mina teorier lutar allt mer mot att kraschen är orsakad av ett djur.
5 månader efter olyckan blev jag kallad till Försäkringskassan på ett möte eftersom de menade att jag bara kunde vara sjukskriven i max 6 månader, sen skulle de prova min arbetsförmåga mot alla yrken.
– Kollar ni i nån slags katalog, typ A – Advokat, B – Bagare – C – Cykelreparatör, frågade jag.
– Ja i princip, svarade handläggaren.
– Så om jag hade brutit nacken och legat totalförlamad i en sjuksäng menar du att jag kan ta jobb som sängprovare åt IKEA?
Sen berättade jag att så fort jag hade fått av helgipset staplade jag ner på gymmet med hjälp av kryckorna och började trampa på motionscykeln och hade jag inte gjort det hade jag fortfarande gått på kryckor.
– OK det finns undantag, vi kan bevilja max 12 månader svarade handläggaren.
Så jag var sjukskriven 100% i 6 månader, 50% i 3 månader och sen 25% i 3 månader. Men det tog totalt 2 år innan musklerna var helt återställda i högerbenet.